Det är som att kliva in i en annan värld och ändå befinna sig i staden. En värld som är åtskild, men ändå en del av Falköping. Jag och Amy brukar ströva uppe i naturområdet som finns vid Mösseberg. Här är det gott om stigar och fantastisk natur.
Att sätta sig ner på en sten och bara lyssna på när naturen talar. Vinden som viskar i trädens kronor, porlandet från en liten bäck. Små stigar som leder mot nya äventyr. Nu när hösten så sakteliga börjar krypa inpå oss blir naturens skiftningar ett sätt att landa och hämta andan. Naturen har ett naturligt kaos. För oss kontrollmänniskor är det naturliga kaoset och oordningen ett sätt att släppa taget och acceptera att det är som det är.
Naturligt kaosSmå stigar som leder till nya möjligheter
Amy har egna åsikter om det här med att stressa fram. Hon vill gärna sätta sig ner och se sig omkring. Med henne är det lätt att vara i nuet, att hitta stillheten och lugnet inombords.
Det är alldeles för lätt att bara hasta omkring och inte känna in vad man behöver just nu. De flesta tankarna handlar om att ligga steget före, planera och strukturera. Under dessa två timmar som vi var ute igår fick jag ny och härlig energi.
På det trevliga stället Mössebergsgården kan man stanna om man är sugen på fika. Goda smörgåsar och vacker utsikt över staden. Högst upp på toppen finns det djurpark, en sjö om man vill bada och vandringsleder/motionsspår.
Etiketter – vi människor använder dem dagligen. För att skapa ordning och reda. För att få en struktur och göra världen begriplig. Men jag har funderat en del på de där etiketterna som vi sätter på oss själva och andra.
Jag har funderat på hur det kommer sig att vi människor är så snara att döma både oss själva och omvärlden.
Etiketter som dum, jobbig, oviktig, ful skapar en känsla av smärta inombords, att vara felaktig. Medan etiketter som vacker, fin, viktig, stark skapar en annan klang i hjärtat.
Innan jag började jobba med min självkänsla och någon sa att jag var vacker, tänkte jag för mig själv att den personen bara sa det för att vara snäll. För jag kunde inte se det vackra i mig själv. Jag trodde på de här överenskommelserna som andra skapat om mig. De där negativa etiketterna. Dem som har kommit någonstans ifrån.
Det var ett stort arbete att leva upp till etiketterna, att vara den där tysta, blyga och tillbakadragna människan i det offentliga rummet och med familjen och vännerna en helt annan. Bygga upp en mur för att få vara ifred.
På sätt och vis var muren min räddning – den som lät mig ha en fristad.
När jag lärde mig att älska mig själv för den jag är, öppnade jag upp mig för min inneboende styrka och potential. Jag lät andra vara och gick min egen väg, blev ensamvargen som valde att traska i mina egna fotspår.
För mig var det att bli mobbad i skolan som skapade känslan av att vara annorlunda och utanför. Länge gick jag omkring med offerkoftan på axlarna. Livet kändes tungt och fullt av motgångar. Men någonstans på vägen lyckades jag omvandla upplevelserna som jag varit med om till något nytt. Jag lärde mig av dem, växte.
Började förstå att jag inte behöver andras bekräftelse för den jag är. Jag behöver min bekräftelse. På att jag duger precis som jag själv är. Utan att be om ursäkt eller få dåligt samvete för att jag inte lever upp till samhällets förväntningar om hur jag borde vara.
Det jag har varit med om under skolåren har skapat mitt unika uttryck. Jag sa aldrig något till de där som mobbade mig. Jag gick min väg istället, sökte ensamheten och tryggheten hos mig själv.
På sätt och vis har det varit bra att leva bakom muren för att skydda mig själv. En dag var jag redo och jag slog sönder muren med styrka och kraft. Började visa vem jag egentligen är.
När jag slutade upp att bevisa för mig själv att jag skulle vara som alla andra. När jag istället började lyssna på mig själv och välja bort andra människors giftigheter, blev jag starkare.
Jag började förstå att överenskommelserna som jag valt att lyssna på tidigare var illusioner, felaktiga bilder, påtalade av andra som trodde att de kände mig.
Det blev en självuppfyllande profetia, där jag också intalade mig att jag var allt det som omgivningen sa att jag var. Det spände över många områden – från personliga egenskaper till vad jag brinner passionerat för.
När jag stod framför spegeln fick jag syn på den lilla sprickan nere i hörnet. Den visade något underligt. Jag plockade bort skärvan och bakom den spegelbild som jag såg framträdde en annan bild av mig själv. Mer autentisk, mer levande och berikande.
En stor inspirationskälla för mitt skrivande handlar om att ta till sig hur andra tänker om att gnistra och glänsa. Kajsa Ingemarsson har skrivit tre böcker om det kreativa flödet som varje människa har.
Kajsa skriver i sin bok Den magiska gnistan (2013) att människans kreativitet är en naturkraft som vill födas och visa sig på olika sätt. Att vi har alla möjligheter skapa det vi vill skapa.
Att läsa böcker som inspirerar och använda mig av den kunskap som delas är roligt. Jag utvidgar mitt sätt att tänka och utvecklar drivkraften att göra på mitt sätt. När jag jobbade som lärare, tog jag vara på idéerna som poppade upp och testade tanken. I många fall visade sig tankegången vara gynnsam. Eleverna lärde sig lika mycket som jag när vi utforskade tankarna tillsammans.
Kajsa Ingemarsson talar om varje människas unika avtryck och jag tänker att min tolkning av kursmål och aktiviteter bidrog till att jag följde min inre röst och hur jag kan tjäna andra. Individens unika avtryck utgörs av de erfarenheter (insikter, visioner, drömmar), personlighet och möten med andra människor. Det som exempelvis inte gick så bra, plockade jag isär och funderade utförligare kring. Hittade mitt eget sätt att gå nya vägar och lyfta upp det som är viktigt. Avtrycket kan man likna vid ett filter som hjälper kreativiteten att födas.
Det som är fantastiskt tycker jag är hur jag med en enda insikt, justerar hur jag ser och tänker om livet just nu.
Att skriva handlar om att lyssna inåt. Det handlar om att plocka upp pennan och låta visdomen födas genom det verktyg jag använder.
Det handlar om att lita på min egen sanning och sluta jämföra mig med andra. Våga vara annorlunda, våga vara den jag är. Visa det unika utåt.
Istället för att följa strömmen, vända om och gå min egen väg. Vara kreativ och älska det jag gör. För jag älskar verkligen att skriva, låta passionen flöda, glömma tid och rum. Fördjupa mig i det projekt jag håller på med.
Jag vill tipsa er om att jag finns på Facebook. Både som sida och som grupp:Positiv Livskraft. Besök gärna och välkomna att gå med i gruppen.
På sidan delar jag mina anteckningar om vad jag gör som författare. Tankar och funderingar kring mitt skrivande. På gruppen Positiv Livskraft skriver jag om personlig utveckling, delar tips och idéer.
I över 25 år har människor varit mitt yrke. I sommar är jag inne några veckor som avbrott. Jag upptäckte att jag saknat de fantastiska möten som uppstår när man jobbar i vården.
Guldkornen. Alla små guldkorn som jag är med om under en dag som:
– skratt
– när någon hälsar glatt på en och säger att de saknat en
– hålla handen
– kommer och hämtar en
När jag inser att som yrkeslärare har jag ett viktigt arv att förvalta. Nämligen att vara ute på golvet och fräscha upp min yrkesvisdom. Reflektera över det jag är med om när jag jobbar. Människor som yrke är givande, uppfriskande och meningsfullt. Jag blir inte rik med pengar på banken, jag blir rik på guldkorn och upplevelser.
Varma sommardagar tillbringas bäst i skön skugga tycker Amy. Vi väljer att gå längre turer på morgonen och på kvällen. En kortare mitt på dagen, med skön vila i skuggan. Hänga i en park kan hända.
Med en päls som isolerar mot -20 grader är det lätt att förstå att hon blir för varm i solskenet. Häromveckan när vi var på Mösseberg tyckte Amy att vi skulle ta bussen hem och ställde sig vid busshållplatsen. Ett tydligt tecken på att nu var det nog med promenad i värmen.
