Publicerad i Betraktelser

Vad utmärker läraren?

I uppsatsen som jag skriver djupdyker jag i lärarens praktiska teori – alltså vad jag sätter för värden i mötet med eleverna i klassrummet, hur jag skapar relationen till eleven och vad jag gör för att eleven ska lära sig.

– Hur tänker jag kring klimatet som jag skapar i klassrummet?

– Vad är lärarskicklighet för mig?

– Och hur ser jag på ansvar, kontroll, makt och utveckling?

Det är inga lätta frågor att svara på – det inser jag.

 I klassrummet är jag kulturbäraren – jag skapar ramarna och förutsättningarna för att eleverna ska våga växa, våga fråga och våga göra fel. Jag jobbar mycket med workshops och seminarium på lektionerna, där eleverna får dela erfarenheter och upptäckter med varandra. Jag finns där för att styra samtalet, se till så att alla får ta plats och dela med sig. Jag har upptäckt att även tysta elever vågar ta plats efter ett tag och känna att de är delaktiga i sitt lärande. Det blir lättare att se deras framsteg när jag ska sätta betyg.

När det gäller lärarskicklighet tänker jag att det är viktigt att jag kan använda olika former av undervisning för att eleverna ska lära sig. Vi kan börja ett pass med genomgång, de ställer frågor (otroligt bra och utmanande frågor 🙂) och sedan har de möjlighet att arbeta tillsammans och självständigt. Att sätta samman delarna i undervisningen till en helhet har kommit undan för undan som jag vuxit in i rollen lärare. Ibland ger jag eleverna möjlighet att ha Studieverkstad på lektionstid – jag har sett att eleverna vågar fråga om det som de undrar, de har möjlighet att få genomgång av områden som de har missat och jag får också chansen att fånga in elever som ligger efter. 

Att låta eleven ta ansvar för sitt eget lärande har vuxit fram hos mig. Jag skickar meddelande varje vecka och ber om uppdateringar: Berätta hur det går för dig med uppgifterna. Hur känns kursen? Eleven behovet förstå att jag finns där och är intresserad av deras upplevelse. Att stämma av och få kontroll över situationen är viktigt. Då har jag en handlingsberedskap. 

I uppsatsen har också tankarna kommit in på vilken typ av makt jag utövar. Jag och en kollega diskuterade detta – att man som lärare kan uppleva att eleven blir nervös i mötet med mig. Jag förstår att de ser mig som en auktoritetsperson och jag behöver vara medveten om att balans är viktig i mötet. 

Det räcker med en liten subtil signal (hur rösten låten, kroppsspråk som jag inte är medveten om, min egen attityd mot eleven) från mig för att eleven ska sjunka och frågan jag behöver ställa mig här är – Vilken typ av lärare vill jag vara? Vad är ledarskap för mig? Jag har makten att hjälpa eleven framåt, men också makten att förgöra. Att kunna vara motorn och leda eleven framåt är viktigt, lika viktigt som att vara bromsen ibland som stoppar och hjälper eleven att samla ihop sig. 

I min egen utveckling till lärare kan jag se framsteg. Varje dag lär jag mig något nytt som gör att jag stannar upp och samlar ihop mig och tar med mig de nya erfarenheterna på resan. 

Mia Backelund 2017 (C)

Publicerad i Betraktelser

Hur vet man att man kan?

Under de perioder som jag inte har lektioner ägnar jag en del av tiden åt att strukturera och planera inför kommande kurser. Jag använder mig av en så kallad aligntmentplanering, där jag utgår från kursmål och kunskapskrav när jag planerar kursen.  Samtidigt bestämmer jag vilka aktiviteter och moment som ska genomföras på respektive tidpunkt. 

Jag anser att eleverna lär sig när de får arbeta självständigt och tillsammans. Där jag har en kortare genomgång för att sedan låta dem ta reda på sin egen kunskap. Det kan naturligtvis råda delade meningar om mitt sätt är bra eller inte bra för att lära sig. Faktum är att när jag sedan har examinerande seminarium med eleverna kan se deras kunskap tydligare. Jag kan också förstå att eleverna kanske inte kan se sin kunskap på samma sätt som jag gör utan att de är vana vid att skriva av vad läraren säger framme vid tavlan. 

Att ha undervisning på detta sätt gör att jag lämnar över en del av ansvaret för elevernas lärande till dem själva. Att få skriva rapporter och ta reda på fakta och koppla ihop fakta med praktisk kunskap gör att de växer. Och det tycker jag är roligt att se som lärare. 

Min förhoppning är givetvis att jag ska kunna lära dem så mycket som möjligt under lektionerna. Och även att de kan lära av varandra. För någon vecka sen hade vi ett moment med kamratbedömning och de fick ge varandra feedback på en skriven rapport. Från flera elever fick jag höra att de förstod att man kan tänka och göra på många olika sätt och således visa kunskap på många nivåer. Det tyckte jag var en spännande insikt att få. 

Min egen kunskap som lärare byggs successivt på när jag ser elevernas framsteg. Att pressa dem lite extra, att ge dem bollen att ta ansvar gör att de blir större, starkare och får en tydligare målbild. Jag tänker att de främst är sina egna kritiker som har svårt att tro på sig själva många gånger. När de får möjligheten av mig att skapa sin egen kunskap händer något fantastiskt. De skapar ny kunskap och får nya insikter.

Mia Backelund 2017 (C)

Publicerad i Betraktelser

OM ATT BIDA SIN TID


Det är en period av väntan i livet.  När jag lyssnar inåt vet jag instinktivt att jag inte ska falla i fällan och börja planera något som inte ens är färdigt ännu.  Jag har fått förmånen att få en glimt av framtiden, men vad jag gör med denna glimt är upp till mig.  Så jag har börjat staka ut framtiden som jag vill att den ska gestalta sig. Börjat tänka i termer av vad jag vill ha ut av min resa framåt och vad jag behöver ändra på för att komma framåt.

När olyckskorpar kraxar väljer jag att luta mig tillbaka och vända mig inåt för att ta del av min egen visdom. Sedan tidigare har jag fått lärdomen att inte ha för bråttom och istället lita på att jag får den vägledning och hjälp som jag behöver på vägen framåt. 

I den här processen är varje ärr från tidigare erfarenheter viktiga. Det handlar om att släppa rädsla och oro, för det är egots språk.  Det handlar istället om att fundera över vad är det värsta som skulle kunna hända i situationen och så vet jag det. Genom att höja mig över oron och rädslan och istället göra aktiva val, kommer jag att få en annan utgång i processen. 

Jag har redan varit i det värsta scenariot och jag klarade mig helskinnad ur det med ärr som sagt. Nu är utgångsläget ett annat – den här gången har jag utbildning och erfarenhet – som är en fördel i framtiden. Vad jag väljer att göra av denna fördel är upp till mig.  Jag vet att ibland handlar det om att inte kämpa emot, utan att bara släppa och tillåta sig falla bakåt för att fångas upp av mjuka händer. Livet prövar oss på många olika sätt och i olika former. Det gäller att ha insikt om det. 

Mia Backelund 2017 (C)

Publicerad i Betraktelser

Ledarskapets olika sidor 


För två år sen var jag ny som lärare och skulle lita på min inre kreativitet och ledarskap i mötet med eleverna. Jag minns att jag vid första lektionstillfället gick in i klassrummet med inställningen ”Hm, jag är nervös, och det är okej att vara nervös” och så gjorde jag på samma sätt som jag sett mina kollegor göra när jag deltagit på lektioner hos dem.

Min största farhåga för den lektionen var att jag skulle prata för fort och inte ha något mer att prata om den lektionen. Men när jag utvärderande min insats efter föreläsningen kunde jag konstatera att jag hade fullföljt den, jag hade satt eleverna i arbete och jag hade genomfört min allra första lektion. När jag idag ser tillbaka på den allra första dagen, tänker jag att jag har utvecklats enormt mycket under dessa två år, både i mitt lärarskap och i mitt ledarskap.

Cohen (citerad av Ann Buttiner, 2002) beskriver att kreativitet är en process med olika faser. Processen börjar med en initialfas som innebär att man får uppslaget till en idé av någon form. Som ny lärare hade jag min praktiska erfarenhet från åren som undersköterska med mig i bakfickan och jag hade ledarskapserfarenhet från mina år som Sjukvårdare i Lottakåren. Det är kunskaper som jag har nytta av i många olika situationer i vardagslivet. Min idé om ledarskap handlar om att inte vara den som går i täten hela tiden och leder andra längs vägen, utan för mig handlar också ledarskap om att gå bakom och se till så att alla kommer med efter sina egna förutsättningar.

Nästa fas handlar om intersubjektivitet och jag diskuterade mina tankar om ledarskap med mina kollegor, vårdlärare men även med vänner. Genom att jag synliggjorde min idé om ledarskap för andra i min omgivning så fick jag också syn på vad i mitt ledarskap som skulle kunna utvecklas och bli bättre. Jag kunde i den analytiska fasen få syn på delar som jag ändrade på och tänkte nytt. Jag har testat många olika infallsvinklar och skrivit loggbok för att ha koll på mig själv och hur jag tänker kring olika företeelser. Jag tycker det har varit ett riktigt bra verktyg att vara en reflekterande praktiker i mitt klassrum.

När jag nu befinner mig i syntesfasen och ska börja samla ihop vad jag lärt mig om ledarskap så inser jag att alla reflektioner som jag har gjort har hjälpt mig i hur jag har utvecklats som lärare. Buttimer (2002) skriver att originalitet, enhetlighet och stil är viktiga kriterier som är en del av slutprodukten. Jag har hittat mig själv i ledarskapet och vem jag är som lärare. Jag vet vilka mina ambitioner är och är väl medveten om hur jag tänker i frågor som rör kontroll, disciplin och fostrande. Gerald Stieg skriver att man inte ska förväxla mål och medel utan det är viktigt att ha klart för sig med vilken syfte jag sätter när jag går in i klassrummet. Vad vill jag att eleverna ska göra idag och hur ska jag nå fram till dem så de förstår vad jag menar?

Ibland behöver jag backa tillbaka och inte ha så bråttom. Jag behöver sätta mig ner och lyssna på vad eleverna har att säga om hur de vill ha det och på så sätt få en ny infallsvinkel i mitt ledarskap.

Den sista fasen översiktsfasen handlar om att jag behöver se den stora bilden av ledarskap och inte bara varje del. Så jag behöver fundera och synliggöra för mig själv vad begrepp som kontroll, disciplin, fostran, motivation, behov och individualisering betyder för mig som lärare. Jag behöver ha klart för mig vilka mål som jag sätter upp för lektioner och kurser och fundera på hur jag kommunicerar och visar dessa handlingar för eleverna.

Buttimer (2002) skriver att känslan som man känner när pusselbitarna faller på plats och det man gör faktiskt fungerar resulterar i brusande glädje och jag känner igen mig i denna beskrivning. Jag upplever stunder varje vecka då stegen är lätta och jag skulle vilja ta ett par danssteg när jag går genom korridoren till mitt arbetsrum efter lektionen, just för att allting har klaffat och det jag gjorde blev bra.

Ibland upplever jag förstås det motsatta också och det tycker jag är intressant att det inte gick som jag ville att det skulle gå. Då behöver jag ta mig en funderare på vad jag gjorde som resulterade i detta scenario och vad jag ska ändra på till nästa gång.

Jag tänker att lärarens ledarskap är ett gediget hantverk som omsorgsfullt slipas fram vid varje möte som jag har med eleverna. Att vara ledaren som lyssnar, bekräftar och ser eleverna är viktigt.

Källor:

Tillberg, Peter.(2002). (red.) Dialoger – om yrkeskunnande och teknologi. 
Mia Backelund 2017 (C)

Publicerad i Betraktelser

TUSENMILARESAN


Rakt framför mig ser jag konturen av Isaberg framträda. Den kraftfulla sluttningen väcker känslor i min kropp på ett sätt som gör mig glad och oemotståndligt lycklig. Idag är toppen inhöljd i lätta dimslöjor som liksom silar igenom trädens grönska och bäddar in Isaberg i ett mystiskt skimmer.
Varje tusenmilaresa börjar med ett enda steg, menade Lao Tsu och jag tänker att det är så det är. För att komma någonstans på min resa behöver jag börja om på många olika sätt. Av de läxor som jag hittills har tagit del av är acceptans och konsten att släppa taget om människor, saker och händelser värdefulla kunskaper och verktyg att ha lärt sig. 

Det är bäst att tycka att livet är härligt och underbart att leva tänker jag. Det är viktigt att ta vara på tiden som vi har fått tillsammans. Det är nuet som är det viktiga och tacksamheten över vad jag har och vilka jag har i mitt liv som är värdefullt.
Vi gör alla en egen resa som består av ett antal områden att fördjupa kunskapen om. 

– Att släppa taget om människor innebär inte att vi aldrig mer kommer att ses

– Att släppa taget om situationer innebär att en ny dörr öppnas för en bättre tillvaro

– Att släppa taget om det förflutna innebär att jag har tagit till mig kunskapen som var gömd och vuxit ytterligare i min kunskap om mig själv. 

Att acceptera innebär tacksamhet för det jag har i mitt liv. 

– Om någon som var elak mot dig lämnar dig – var tacksam för friheten du har fått. 

– Om någon du älskar dör – var tacksam för den oändliga källan av kärlek som ni delade tillsammans och minns alla vackra minnen. 

– Om sjukdomen blir sämre – var tacksam för varje sekund som du mår bra och får uppleva det vackra i tillvaron. 

– Om allt känns sorgligt och ledsamt – var tacksam för känslorna och tillåt dig att vara ledsen en stund. Känslor är bara känslor, de bekräftar inte dig som människa. Men visa dem, var tacksam för dem och alla insikter som kommer med känslorna.

– Om du glömde – var tacksam för att du är mänsklig och det blir fel ibland.

Och ge dig själv en varm kram emellanåt och var glad för att du är du, för det finns ingen annan som är som du 💕

Mia Backelund 2017 (C) 

Publicerad i Skrivandets hantverk

Att använda sin kunskap 

Jag sitter just nu framför teven och ser Tomas Ledin som sjunger och jag lyssnar till ännu en av hans fantastiska texter. Som alltid så slås jag av passionen som jag ser i musikers, konstnärers och författares verk. Där hela deras innersta väsen ryms.

Jag tycker det är så häftigt att dras med i karusellen och använda den gåva som jag fått. Att låta mig hänföras och ryckas med av flödet som liksom spritter i fingrarna. Där min tysta kunskap i skrivandets konst handlar om att sätta ord på mina tankar och känslor, att förkroppsliga dem och låta dem tala. 

Ända sen jag var liten har jag sett bilder som inspirerar mig i mitt skrivande. Jag har under större delen av livet skrivit varje dag och på det sättet präntat ner allt det som jag känner, tänker och älskar. Det handlar om att förverkliga sig själv och den jag är. För många år sen, hade jag en period där jag nästan inte skrev alls och förkvävde en del av mig själv. Det var inte hälsosamt. Behovet av att använda sin kunskap och passion är viktig. 

Vad är då kunskap? 

Ja, den frågan har många före mig försökt att besvara. Jag tänker att kunskap är att veta något, det kan vara fakta som jag läst, förmågor som är mina starka sidor och kunskap som jag utvecklat genom att testa mig fram. Den tysta och praktiska kunskapen är vad som ger mig mest. Att lita på min inre erfarenhet och testa, och sedan fundera över utfallet. Justera lite grann om det behövs. 

Forskaren John Dewey myntade begreppet ”Learning by doing” och det är för mig synonymt med tyst kunskap. Att lita på mig själv och i det jag skriver, släppa rädslan på om det är rätt eller fel, eller vad andra skulle kunna tycka. Jag skriver för att jag måste skriva för min egen skull. Utan skrivandet skulle jag kvävas. Det är som att öppna en ventil och andas i mycket och frisk luft, som rensar skallen från malande tankar. 

När jag skriver ner tankar, funderingar och reflektioner händer också något annat. Jag växer som människa, och har insett att egentligen har jag inte något att vara rädd för. 

Mia Backelund, Gislaved 2017 (C)