Publicerad i Betraktelser

Etiketter

Etiketter – vi människor använder dem dagligen. För att skapa ordning och reda. För att få en struktur och göra världen begriplig. Men jag har funderat en del på de där etiketterna som vi sätter på oss själva och andra.

Jag har funderat på hur det kommer sig att vi människor är så snara att döma både oss själva och omvärlden.

Etiketter som dum, jobbig, oviktig, ful skapar en känsla av smärta inombords, att vara felaktig. Medan etiketter som vacker, fin, viktig, stark skapar en annan klang i hjärtat.

Innan jag började jobba med min självkänsla och någon sa att jag var vacker, tänkte jag för mig själv att den personen bara sa det för att vara snäll. För jag kunde inte se det vackra i mig själv. Jag trodde på de här överenskommelserna som andra skapat om mig. De där negativa etiketterna. Dem som har kommit någonstans ifrån.

Det var ett stort arbete att leva upp till etiketterna, att vara den där tysta, blyga och tillbakadragna människan i det offentliga rummet och med familjen och vännerna en helt annan. Bygga upp en mur för att få vara ifred.
På sätt och vis var muren min räddning – den som lät mig ha en fristad.
hug-2381652_640
När jag lärde mig att älska mig själv för den jag är, öppnade jag upp mig för min inneboende styrka och potential. Jag lät andra vara och gick min egen väg, blev ensamvargen som valde att traska i mina egna fotspår.
För mig var det att bli mobbad i skolan som skapade känslan av att vara annorlunda och utanför. Länge gick jag omkring med offerkoftan på axlarna. Livet kändes tungt och fullt av motgångar. Men någonstans på vägen lyckades jag omvandla upplevelserna som jag varit med om till något nytt. Jag lärde mig av dem, växte.
Började förstå att jag inte behöver andras bekräftelse för den jag är. Jag behöver min bekräftelse. På att jag duger precis som jag själv är. Utan att be om ursäkt eller få dåligt samvete för att jag inte lever upp till samhällets förväntningar om hur jag borde vara.
Det jag har varit med om under skolåren har skapat mitt unika uttryck. Jag sa aldrig något till de där som mobbade mig. Jag gick min väg istället, sökte ensamheten och tryggheten hos mig själv.
På sätt och vis har det varit bra att leva bakom muren för att skydda mig själv. En dag var jag redo och jag slog sönder muren med styrka och kraft. Började visa vem jag egentligen är.
När jag slutade upp att bevisa för mig själv att jag skulle vara som alla andra. När jag istället började lyssna på mig själv och välja bort andra människors giftigheter, blev jag starkare.
Jag började förstå att överenskommelserna som jag valt att lyssna på tidigare var illusioner, felaktiga bilder, påtalade av andra som trodde att de kände mig.
Det blev en självuppfyllande profetia, där jag också intalade mig att jag var allt det som omgivningen sa att jag var. Det spände över många områden – från personliga egenskaper till vad jag brinner passionerat för.
woman-1901702_640

När jag stod framför spegeln fick jag syn på den lilla sprickan nere i hörnet. Den visade något underligt. Jag plockade bort skärvan och bakom den spegelbild som jag såg framträdde en annan bild av mig själv. Mer autentisk, mer levande och berikande.

Mia

Författare:

Ända sen jag var liten har jag älskat att skriva. Det sägs att alla människor har en unik gåva som gör att de kan uttrycka sig på sitt eget unika sätt. Jag skriver med passion och kan sitta i timmar med mina skrivarprojekt. Till vardags arbetar jag som lärare och jag tycker att min passion för skrivande och lärarskapet går hand i hand på många sätt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s