Publicerad i Betraktelser

Etiketter

Etiketter – vi människor använder dem dagligen. För att skapa ordning och reda. För att få en struktur och göra världen begriplig. Men jag har funderat en del på de där etiketterna som vi sätter på oss själva och andra.

Jag har funderat på hur det kommer sig att vi människor är så snara att döma både oss själva och omvärlden.

Etiketter som dum, jobbig, oviktig, ful skapar en känsla av smärta inombords, att vara felaktig. Medan etiketter som vacker, fin, viktig, stark skapar en annan klang i hjärtat.

Innan jag började jobba med min självkänsla och någon sa att jag var vacker, tänkte jag för mig själv att den personen bara sa det för att vara snäll. För jag kunde inte se det vackra i mig själv. Jag trodde på de här överenskommelserna som andra skapat om mig. De där negativa etiketterna. Dem som har kommit någonstans ifrån.

Det var ett stort arbete att leva upp till etiketterna, att vara den där tysta, blyga och tillbakadragna människan i det offentliga rummet och med familjen och vännerna en helt annan. Bygga upp en mur för att få vara ifred.
På sätt och vis var muren min räddning – den som lät mig ha en fristad.
hug-2381652_640
När jag lärde mig att älska mig själv för den jag är, öppnade jag upp mig för min inneboende styrka och potential. Jag lät andra vara och gick min egen väg, blev ensamvargen som valde att traska i mina egna fotspår.
För mig var det att bli mobbad i skolan som skapade känslan av att vara annorlunda och utanför. Länge gick jag omkring med offerkoftan på axlarna. Livet kändes tungt och fullt av motgångar. Men någonstans på vägen lyckades jag omvandla upplevelserna som jag varit med om till något nytt. Jag lärde mig av dem, växte.
Började förstå att jag inte behöver andras bekräftelse för den jag är. Jag behöver min bekräftelse. På att jag duger precis som jag själv är. Utan att be om ursäkt eller få dåligt samvete för att jag inte lever upp till samhällets förväntningar om hur jag borde vara.
Det jag har varit med om under skolåren har skapat mitt unika uttryck. Jag sa aldrig något till de där som mobbade mig. Jag gick min väg istället, sökte ensamheten och tryggheten hos mig själv.
På sätt och vis har det varit bra att leva bakom muren för att skydda mig själv. En dag var jag redo och jag slog sönder muren med styrka och kraft. Började visa vem jag egentligen är.
När jag slutade upp att bevisa för mig själv att jag skulle vara som alla andra. När jag istället började lyssna på mig själv och välja bort andra människors giftigheter, blev jag starkare.
Jag började förstå att överenskommelserna som jag valt att lyssna på tidigare var illusioner, felaktiga bilder, påtalade av andra som trodde att de kände mig.
Det blev en självuppfyllande profetia, där jag också intalade mig att jag var allt det som omgivningen sa att jag var. Det spände över många områden – från personliga egenskaper till vad jag brinner passionerat för.
woman-1901702_640

När jag stod framför spegeln fick jag syn på den lilla sprickan nere i hörnet. Den visade något underligt. Jag plockade bort skärvan och bakom den spegelbild som jag såg framträdde en annan bild av mig själv. Mer autentisk, mer levande och berikande.

Mia
Publicerad i Betraktelser, Okategoriserade

Om att gå några mil i någon annans skor

Jag tycker det är viktigt att poängtera att alla människor gör så gott de kan efter sina egna förutsättningar. Och att istället för att vara för snabb med att döma andras beteende försöka förstå vad som ligger bakom beteendet.

För alla är vi på en egen resa, med utmaningar att tackla. Vi möter svårigheter, ramlar och slår oss illa. Det underlättar inte att mötas med oförståelse från omvärlden och andras tolkning om vad som anses vara rätt eller fel. Det är svårt att hitta styrkan i sådana stunder.

För när allt kommer omkring är en bara människa. En människa med fel och brister, styrkor och svagheter som alla andra. Om du inte förstår – fråga istället för att dra förhastade slutsatser.

Det sägs att för att skapa förståelse behöver man kliva i den andres skor och vandra tillsammans över samma stenar, ramla ner i samma gropar för att slutligen förstå.

Jag väljer att visa kärlek, medkänsla, respekt och acceptans.

Mia

Publicerad i Betraktelser

Vinterns stillhet

Jag älskar stillheten som råder om vintern. Skogen där kompakt tystnad råder. Den sovande, bidande väntan på att andra tider ska komma.

Nu är inte min allra bästa vän hemma, finska lapphunden Amy. Men i hennes sällskap blir fikastunderna när jag kokar mitt kaffe i ett stormkök, de allra mysigaste stunderna.

Det ska vara kallt om vintern tycker jag. Det ska vara isande kyla som biter i kinderna och mycket snö. För att pulsa sig varm en solskensdag i riktigt mycket snö, är frid för själen.

När isen har lagt sig på sjöar och vattendrag. Och isen ligger spegelblank framför mig. Och jag kan sitta i en snödriva och njuta med mitt kaffe. Då tystnar sinnets malande tankar och jag njuter av stunden.

Vilka är dina solskensstunder i vardagen?

Mia

Publicerad i Betraktelser, Ledstjärnor för inspiration

Nytt år – nya möjligheter

away-3024773_640

Det är rätt lustigt med hur det kan kännas inom en på ett nytt års första dag.En blank sida i en ny bok med tolv nya kapitel att skriva. Kapitel som kommer att rymma utmaningar, glädjeämnen, sorger, tråkiga dagar, roliga dagar, glada återseenden och ledsamma farväl. Just nu, är det inget som jag vet om. Det kommer att visa sig i de olika kapitlen med hur året framskrider.

Så här på den allra första dagen 2018-01-01, väljer jag att skriva detta blogginlägg. Som en nystart på många olika sätt.

  • Jag önskar att detta år ska rymma utmaningar som får mig att vilja ge allt och göra mitt bästa varje dag.
  • Jag önskar att det kommer att bli mycket skratt och glada stunder och kära återseenden.
  • Jag önskar att jag har styrkan att finnas där för dem som behöver mig i stunder där livet är tufft. Kanske inte så mycket hitta färdiga recept, utan vara armen som stöder när det känns jobbigt. För hur det än är med livet, så kommer det uppförsbackar när inte orken finns och även nerförsbackar där livet rullar på.
  • Jag vill också ha modet att hoppa, våga chansa och testa nya saker. Möta rädslan och ändå satsa och göra saker på mitt sätt.

 

En av alla saker som jag gör i livet är att arbeta målinriktat. Jag har gjort upp en plan för årets 52 veckor och hur jag ska jobba med mitt skrivande. När du har satt upp mål är det lättare att arbeta fokuserat.

Mia

Publicerad i Betraktelser

DEN INRE OCEANEN

Jag tänker att ibland är ens inre som en stilla ocean, med kav lugnt vatten i hjärtat. Andra dagar kan vågor skölja över den inre oceanen och framkalla symtom i kroppen, som exempelvis oro eller hjärtklappning. 
Det kan vara oro inför framtiden, något en ska göra eller står inför. Det kan vara hjärtklappning som talar om för en att det är viktigt att se och bekräfta sig själv och inte glömma bort den viktigaste personen i ens liv; sig själv. 

Jag tänker att många gånger tenderar en att springa i ekorrhjulet, från tidig morgon till sen kväll. Rutiner som just är rutiner för att livet i dagsläget ser ut som det gör. Då kan det vara svårt att få in något annat i sitt liv. 

Jag tänker att det är viktigt att prioritera de viktiga stenarna i ens liv: leva bra, ha en fritid, ha ett roligt arbete, känna sig glad och tillfreds med sig själv och vad en gör om dagarna. Att leva varje dag och insupa livet. 

Jag tycker det är häftigt att kroppen är så kommunikativ som den är. Att allt vi känner i kroppen har en djupare mening och talar om att något är bra eller kanske rent av dåligt för oss. Kroppen har en djup intelligens, där symtom kan tala om för oss att vi kontrollerar tillvaron för mycket och inte vågar leva, vågar njuta och ta för sig fullt ut.
Det är viktigt att kunna slappna av och kunna sitta vid sin inre ocean och bara vara tillfreds. Så ångesten, obehagen, oron och hjärtklappningen talar om viktiga saker om en ger sig tid att lyssna. 
Vad betyder det som jag känner? 

Vad vill jag? 

Hur vill jag att tillvaron ska vara? 

Låt din intuition tala och gå inte emot dig själv när du fattar beslut. Vila istället i solstolen vid din inre ocean och vet att du har all makt i din hand att skapa ditt liv som du vill att det ska vara. 
🌸Mia Backelund 2017 (C)🌸

Publicerad i Betraktelser

TRE SAKER JAG BEHÖVER VARJE DAG

Varje dag har jag tre områden att jobba med. Det är områden som handlar om utmaningar och möjligheter, styrka och kärlek i livet och att våga språnget varje dag. 

UTMANINGAR OCH MÖJLIGHETER
I det första området jobbar jag med de tre T:na

TILLIT

TOLERANS

TÅLAMOD

TILLIT handlar om att jag har tron på mig själv och vad jag kan. Att jag klarar av utmaningarna som jag ställs inför, men också att jag litar på mig själv och vågar anta möjligheterna. 

TOLERANS handlar om att jag behöver förlåta mig själv ibland. Att ha medkänsla för hur jag känner tänker och handlar. Och inte sparka på mig själv, för ibland blir det tokigt, utan säga förlåt och ta nya tag. 
TÅLAMOD handlar om att låta saker och ting ta sin tid. Inte forcera, stressa, bli arg eller bitter. Att ha tålamod handlar om att andas och aktivt fundera på vad jag kan göra för att få saker och ting att hända i framtiden. 
STYRKA OCH KÄRLEK I LIVET
Det andra området handlar om att tro på min egen styrka och ta emot kärleken från alla de som jag har förmånen att ha i mitt liv. Utmaningar under livet har utvecklat min styrka, men också förmågan att ta emot den utsträckta handen och acceptera kärlek och värme från omvärlden. Det handlar om att finna värmen vid frukostbordet, i fikastunden med vännerna och bestämma mig för att livet är fantastiskt att leva.

VÅGA TA SPRÅNGET VARJE DAG handlar om att medvetet arbeta med mina egna tillkortakommanden för att vara den bästa versionen av mig själv varje dag. 
Det är exempelvis frågor som …

– hur vill jag må?

– hur vill jag vara som medmänniska? 

– hur vill jag vara som lärare? 

– hur vill jag vara som djurälskande människa och vad kan jag ge mina små? 

– hur vill jag vara som dotter/syster/svägerska/faster? 

– hur vill jag vara som bästa vän?

– hur vill jag vara som anställd? 

I varje område finns alltid någon bit att jobba vidare med. Vissa dagar behöver jag jobba med tålamodet, andra dagar är det den inre kritikern som poppar upp och den fjärde dagen mår kroppen kasst. 
Varje dag är således en ny dag med nya utmaningar och möjligheter. 

I mitt utvecklingsprojekt om min egen personliga resa upptäcker jag nya pusselbitar varje dag som handlar om hur jag ställer mig till normer och värderingar och hur jag vill vara som människa.
Mia Backelund 2017 (C)

Publicerad i Betraktelser

DEN VITA DIMMAN


Idag ligger ett stort vitt andetag framför mig när jag kommer ut från lägenheten. Någonstans på himlen kan jag ana solens försök att bryta fram genom det tjocka molntäcket. Gräset är fuktigt av gryningens dagg. 

Som så många tidigare vet jag att jag ska vila i nuet och genom aktiva val forma min framtid. Det här är dock inte en tid att forcera fram något, det som ska komma sker när det sker. För mig är det en förtröstan i den tanken – att vila i nuet och att allt är som det ska vara just nu. 

En dag kvar att arbeta och sen har jag fyra veckors skön ledighet framför mig, med min allra bästa vän vid min sida. Det är dags att ladda batterierna ordentligt och vila i lugnet, stillheten och tillvaron.

Så i Hestra sker det plötsligt – solen lyckas bryta igenom tjockan och dimman skingras en aning. Jag ser plötsligt grönskan på träden utanför bussens fönster och känner tacksamhet. Tänk att jag är en del av den här vackra världen. Känslan i kroppen är tyngd, som en vacker förvissning om att jag befinner mig i nuet utan att behöva oroa mig för något. Och det är skönt. 
Under varje dag uppstår miljontals fantastiska ögonblick att samla på. Att ta ett steg åt gången under vandringen hjälper mig att hålla fokus, för där i dimman vet jag inget om vad som väntar. Det är lönlöst att försöka forcera dimman som oftast leder till att man viker av på fel väg. 

Andas och samla kraft av ögonblicken i livet. Låta mig förtrollas av ögonblicken som får hjärtat att skratta och le. 
Mia Backelund 2017 (C)

Publicerad i Betraktelser

ATT VÅGA SPRÅNGET


Någon klok person har sagt: 

”Vi ser inte världen som den är, vi ser världen som VI är”.

Genom hela livet tar vi med oss livserfarenheter om den vi är och vad vi ska göra/inte göra. Dessa erfarenheter har förts över till oss från tidigare generationer och vi växer upp med olika föreställningar om hur livet ska gestalta sig. 
Alla människor har både sanningar och lögner som programmerat oss. Från välmenande föräldrar har vi fått lära oss vad som passar sig och vad man ska undvika för misstag så att man kan bli en ”normal” människa. Denna programmering bygger på rädsla och rädsla är en stark kraft. 

När jag började min medvetna vandring i personlig utveckling för tolv år sen var jag en rädd människa. Jag kände mig utanför ibland, men när jag under dessa år valde att skala bort lager av olika livslögner så har en annan bild av mig själv tagit form. 

En mycket sannare och renare bild av den jag egentligen innerst inne är i mitt hjärta. På olika sätt har jag tydliggjort för mig själv milstolpar i min utveckling. Milstolpar som är sanning för mig.

Jag tänker att livet är en fantastisk resa, men vi tenderar att glömma bort att ALLT ÄR MÖJLIGT för att vi hellre lyssnar på rädslan som ropar alldeles för högt. 

Från att ha varit en person som la min egen lycka i andras händer, har jag börjat tänka och lyssna på kroppens språk mycket mer. 
Jag har förstått att när jag tillåter att rädslan styr i livet, blir jag sjuk av stressen som produceras. Det är lätt att dras med och känna oro inför framtiden, men jag väljer att bryta där och istället tänka i aktiva val. 
Vad som helst kan hända i morgon och jag funderar över hur jag vill förhålla mig till det. 

– Ska jag välja prestigefyllda arbetsplatser eller ska jag välja en väg som känns bättre för mig? 

– Om jag ändå ska flytta, varför inte söka nytt jobb där jag vill bo?

När jag sätter hjulen i rullning på detta sätt tar jag över kontrollen. Jag är inte beroende av prestigefyllda arbetsplatser, jag har all makt att skapa mitt eget liv och det är spännande tycker jag. 
Tidigare erfarenhet från att arbeta i verksamheter där man inte visste från månad till månad hjälper mig att handla. 

– Tänk framåt, hur ser drömframtiden ut? 

– Hur ser drömjobbet ut?

Monster finns bara i mitt huvud, så jag tänker istället: Vad är det värsta som kan hända? Och väljer att handla aktivt istället. 

 Mia Backelund 2017 (C)

Publicerad i Betraktelser

Vad utmärker läraren?

I uppsatsen som jag skriver djupdyker jag i lärarens praktiska teori – alltså vad jag sätter för värden i mötet med eleverna i klassrummet, hur jag skapar relationen till eleven och vad jag gör för att eleven ska lära sig.

– Hur tänker jag kring klimatet som jag skapar i klassrummet?

– Vad är lärarskicklighet för mig?

– Och hur ser jag på ansvar, kontroll, makt och utveckling?

Det är inga lätta frågor att svara på – det inser jag.

 I klassrummet är jag kulturbäraren – jag skapar ramarna och förutsättningarna för att eleverna ska våga växa, våga fråga och våga göra fel. Jag jobbar mycket med workshops och seminarium på lektionerna, där eleverna får dela erfarenheter och upptäckter med varandra. Jag finns där för att styra samtalet, se till så att alla får ta plats och dela med sig. Jag har upptäckt att även tysta elever vågar ta plats efter ett tag och känna att de är delaktiga i sitt lärande. Det blir lättare att se deras framsteg när jag ska sätta betyg.

När det gäller lärarskicklighet tänker jag att det är viktigt att jag kan använda olika former av undervisning för att eleverna ska lära sig. Vi kan börja ett pass med genomgång, de ställer frågor (otroligt bra och utmanande frågor 🙂) och sedan har de möjlighet att arbeta tillsammans och självständigt. Att sätta samman delarna i undervisningen till en helhet har kommit undan för undan som jag vuxit in i rollen lärare. Ibland ger jag eleverna möjlighet att ha Studieverkstad på lektionstid – jag har sett att eleverna vågar fråga om det som de undrar, de har möjlighet att få genomgång av områden som de har missat och jag får också chansen att fånga in elever som ligger efter. 

Att låta eleven ta ansvar för sitt eget lärande har vuxit fram hos mig. Jag skickar meddelande varje vecka och ber om uppdateringar: Berätta hur det går för dig med uppgifterna. Hur känns kursen? Eleven behovet förstå att jag finns där och är intresserad av deras upplevelse. Att stämma av och få kontroll över situationen är viktigt. Då har jag en handlingsberedskap. 

I uppsatsen har också tankarna kommit in på vilken typ av makt jag utövar. Jag och en kollega diskuterade detta – att man som lärare kan uppleva att eleven blir nervös i mötet med mig. Jag förstår att de ser mig som en auktoritetsperson och jag behöver vara medveten om att balans är viktig i mötet. 

Det räcker med en liten subtil signal (hur rösten låten, kroppsspråk som jag inte är medveten om, min egen attityd mot eleven) från mig för att eleven ska sjunka och frågan jag behöver ställa mig här är – Vilken typ av lärare vill jag vara? Vad är ledarskap för mig? Jag har makten att hjälpa eleven framåt, men också makten att förgöra. Att kunna vara motorn och leda eleven framåt är viktigt, lika viktigt som att vara bromsen ibland som stoppar och hjälper eleven att samla ihop sig. 

I min egen utveckling till lärare kan jag se framsteg. Varje dag lär jag mig något nytt som gör att jag stannar upp och samlar ihop mig och tar med mig de nya erfarenheterna på resan. 

Mia Backelund 2017 (C)

Publicerad i Betraktelser

Hur vet man att man kan?

Under de perioder som jag inte har lektioner ägnar jag en del av tiden åt att strukturera och planera inför kommande kurser. Jag använder mig av en så kallad aligntmentplanering, där jag utgår från kursmål och kunskapskrav när jag planerar kursen.  Samtidigt bestämmer jag vilka aktiviteter och moment som ska genomföras på respektive tidpunkt. 

Jag anser att eleverna lär sig när de får arbeta självständigt och tillsammans. Där jag har en kortare genomgång för att sedan låta dem ta reda på sin egen kunskap. Det kan naturligtvis råda delade meningar om mitt sätt är bra eller inte bra för att lära sig. Faktum är att när jag sedan har examinerande seminarium med eleverna kan se deras kunskap tydligare. Jag kan också förstå att eleverna kanske inte kan se sin kunskap på samma sätt som jag gör utan att de är vana vid att skriva av vad läraren säger framme vid tavlan. 

Att ha undervisning på detta sätt gör att jag lämnar över en del av ansvaret för elevernas lärande till dem själva. Att få skriva rapporter och ta reda på fakta och koppla ihop fakta med praktisk kunskap gör att de växer. Och det tycker jag är roligt att se som lärare. 

Min förhoppning är givetvis att jag ska kunna lära dem så mycket som möjligt under lektionerna. Och även att de kan lära av varandra. För någon vecka sen hade vi ett moment med kamratbedömning och de fick ge varandra feedback på en skriven rapport. Från flera elever fick jag höra att de förstod att man kan tänka och göra på många olika sätt och således visa kunskap på många nivåer. Det tyckte jag var en spännande insikt att få. 

Min egen kunskap som lärare byggs successivt på när jag ser elevernas framsteg. Att pressa dem lite extra, att ge dem bollen att ta ansvar gör att de blir större, starkare och får en tydligare målbild. Jag tänker att de främst är sina egna kritiker som har svårt att tro på sig själva många gånger. När de får möjligheten av mig att skapa sin egen kunskap händer något fantastiskt. De skapar ny kunskap och får nya insikter.

Mia Backelund 2017 (C)