Mötet med utbildningen – september 2015

Mitt arbete är människor och jag har alltid haft intresset av att möta människor på olika nivåer. Först som undersköterska, sen som coach och nu som lärare. Det är därför jag befinner mig här på Linnéuniversitetet.

Fram till onsdagen upplevde jag att allt gick på högvarv. Allt som skulle planeras, samordnas och se till att det klaffade med hund, katter, packning och arbetet. Men när jag satt mig på bussen till Värnamo i torsdags, för att åka till Växjö, kommer lugnet i kroppen. Jag älskar att undervisa – det är det roligaste jag någonsin gjort. Att få vägleda människor in i sin nya yrkesroll som undersköterskor och ta hand om människor, får mig verkligen att bli inspirerad.

Bie (2009 s. 26) nämner att reflektionsprocessen kan ske på tre olika sätt: före handling, under handling och efter handling. Jag tänker att reflektioner är redan en stor del av mitt liv och något som jag fått med mig från mina coachutbildningar, där jag använder mig av verktyget att sätta ord på upplevelserna av mina tankar, känslor och handlingar. I och med att jag väljer att lyssna på de signaler som kroppen ger mig, får jag också en klarare bild av hur jag reagerar. Känner jag mig nervös eller rädd för något jag ska göra, ställer jag mig frågan: Vad är det värsta som kan hända? Om jag känner mig osäker på om jag faktiskt klarar den utmaning som finns framför mig försöker jag vända på frågan och säga till mig själv: ”Tänk om jag faktiskt klarar det?” Dessa verktyg har räddat mig många gånger från att gripas av panik och bli rädd för okända situationer.

När jag satt utanför Wicksell i torsdags och väntade på att uppropet skulle börja, var jag nyfiken. Vilka är de andra människor som liksom jag vill arbeta som yrkeslärare? Vi är många i salen och när jag hör mitt namn ropas upp slår det mig riktigt tydligt, att NU – NU är det på allvar. Jag är i startgropen till att förverkliga drömmen om att bli yrkeslärare.

Jag är stolt för att jag håller på att väcka den mästare som bor inom mig och i framtiden dela med mig av mina alldeles egna och unika erfarenheter till andra människor som jag gjort under mitt yrkesverksamma liv som undersköterska.

På fredagen får jag förmånen att ta del av mina kurskamraters berättelser – vi är en blandad skara som har olika erfarenheter från olika yrkesområden. Den största likheten är viljan att ta våra yrken till en ny dimension – att som mästare lära våra elever ett gediget hantverk. Det gör att mitt hjärta klappar lite extra när jag inser att vi delar intresset och passionen för människors växande.

Det är mycket information att ta in, och av erfarenhet vet jag att det inte hjälper att stressa upp sig. Jag tänker inte ta ut något i förskott – varken oro eller sorger. Utan bara lugnt ta ett steg i taget. Det akademiska skrivandet verkar oroa många, men jag känner mig rätt så säker på vad jag kan och hur jag ska skriva för att få texten på ett akademiskt sätt. Och eftersom skrivandet är något jag är bra på, så känner jag ett stort lugn att allt löser sig.

Föreläsningarna – ja de är inspirerande och intressanta. Vad är kunskap? Den frågan snurrar i mina tankar när jag promenerar tillbaka in till centrum efter dagens föreläsningar. Jag känner att kunskap kan vara mycket, exempelvis det som jag vet inom mig, de känslor som jag känner i kroppen och vet är sanna. Kunskap kan också vara att kunna läsa av en annan persons humör och se det som inte kan ses och höra det som inte sägs. Att använda sin intuition är något jag gör otroligt mycket och idag fick jag ett namn på den kunskapsformen som jag vet med mig att jag ofta utövar – praktisk visdom.

Verktyget reflektion, det vill säga att kunna analysera och vara en reflekterande praktiker, är ett bra redskap att ha till hands när jag jobbar som yrkeslärare. Som Bie (2009 s. 28) poängterar i sin bok, kan reflektion delas in i olika faser och dessa är:

Händelse eller situation, där man berättar och beskriver hur man upplevde det specifika. Man sätter ord på hur det kändes i kroppen, vilka känslor som framkallas. Man tar även med personer och deras roll i situationen, vilken relation personen har till den som berättar. Man försöker detaljerat beskriva om det finns någon speciell känsla som känns rätt eller fel.
Vad finns det för detaljer i händelsen/situationen som startar reaktionen?
Gjorde eller sa man något speciellt som gav upphov till denna händelse? Här får man titta på sig själv lite extra och fundera över vad man gjorde som skapade situationen och hur det blev.
Vad behöver man förändra? Vad kan man göra för konkret och ändra sitt beteende så att man lär sig något.
Hur ska resultat bli? Genom att skapa en mental bild av hur man vill vara och agera, kan man skapa ett annat resultat.

Jag vill bli en bra reflekterande praktiker och när vi avslutar första kurstillfället på lördagen, är jag övertygad. Den här resan kommer jag att klara av, för det har jag redan bestämt mig för.

När jag läser mitt allra första loggboksinlägg ler jag för mig själv. Två år har snart gått och jag befinner mig i skrivande stund i utbildningens slutfas. I augusti är jag klar som yrkeslärare och jag älskar att undervisa. Jag är idag en reflekterande praktiker och använder mitt klassrum som en arena för att utvecklas som lärare. Under utbildningens gång har jag lärt mig att testa och utveckla idéer. Jag har vuxit på många olika sätt, både som människa och lärare. 

Mia Backelund 2017 (C)